Välkommen in i en vild och vacker värld!

Den inhägnade delen på Eriksberg är 925 hektar, vilket innebär att Eriksberg är ett av norra Europas största vilthägn samt Nordens största safaripark. Inom hägnet finns kronvilt, dovvilt, davidshjort, vildsvin, visenter och mufflonfår som vandrar fritt omkring tillsammans. Inom området finns även ett rikligt fågelliv. Har du tur får du se havsörnen som brukar segla över vattnet vid Utsikten eller Färsksjön. I Färsksjön finns även ett av världens största bestånd av den fridlysta röda näckrosen. Och i  den inhägnade Mahraviken som är en del av Östersjön, finns ett av världens bästa gäddfisken.

Visent

Visenterna är Eriksbergs giganter

Antal visenter på Eriksberg: ca 55 st.

Visent, eller europeisk bison, kom till Sverige efter inlandsisens avsmältning och fanns i Sverige under ganska kort period. Den är 180–195 cm i mankhöjd med mörkbrun päls, lik Nordamerikas bison med kraftigt bogparti, ryggpuckel, tovig man samt kort brett huvud med korta horn, pannlugg och hakskägg. Det finns frilevande visenter i Europa. Det var i samband med matbristen efter första världskriget som visenten blev utrotad från sina kvarvarande utbredningsområden. Alla visenter som fanns i fångenskap i Europa inventerades och stambokfördes.

I Europa fanns bara 56 stycken visenter kvar i olika djurparker. Genetiskt härstammar djuren från endast tolv individer. I början av 1930-talet började man att föra stambok över visenterna, detta görs i Polen. Nu finns visenter åter i Europa och frilevande ibland annat Polen, Ukraina, Litauen, Vitryssland samt Rumänien. De visenter som lever idag hotas av inavel, därför pågår ett internationellt projekt för att säkra visentens bestånd.

Arten bär samma horn hela livet och kallas för slidhornsdjur, vilket betyder att de växer hela visentens liv. Tjuren kan väga upp till cirka 900 kg. Normalt blir visenten ungefär 20 år, i fångenskap kan de bli upp emot 25–28 år gamla. Visenten äter kvistar och löv från olika träd och buskar samt gräs, starrgräs och vass. Här på Eriksberg äter de gärna vintertid bark och grenar från fällda träd. Visenterna lever i mindre hjordar som leds av äldre djur. Visenten blir könsmogen vid ca 3 årsåldern. Parningstiden infaller vanligtvis på hösten och dräktighetstiden är 250–270 dygn.

På Eriksberg finns en större flock med vuxna djur och deras avkommor, i flocken med cirka 55 djur, finns bara en reproduktionsduglig tjur.

I slutet av juli 2012 föddes tvillingkalvar på Eriksberg. Det har aldrig hänt i Sverige tidigare och endast ett fåtal gånger i världen. Det är också mycket ovanligt att kon tar hand om bägge kalvarna och att de överlever till vuxen ålder. Tvillingarna som heter Vilda och Vackra är på bilden fyra månader och mår bra.

– Vi är naturligtvis mycket nöjda med den positiva utvecklingen bland visenterna, det visar att djuren mår bra och det är väldigt viktigt för oss eftersom djuren är basen i all vår verksamhet här på Eriksberg, säger Per-Arne Olsson, vd på Eriksberg Hotel & Nature Reserve.

Läs mer om arbetet för att rädda visenterna ➞

Mufflonfår

Eriksberg har ett av de renrasigaste mufflonfåren

Antal mufflonfår på Eriksberg: 150–200 st.

Mufflonfåret infördes till Sverige för att hållas i hägn på 1930-talet. I dag lever det fritt i de flesta länen söder om Mälaren. Arten tillhör slidhornsdjuren och bär samma horn hela livet. En vuxen bagge väger upp till 50 kg. Den blir 10–15 år gammal. Handjuren benämns bagge, hondjuren för tacka. Tackan blir könsmogen vid 18 månaders ålder och kan då få 1 lamm. Mufflonfåren kan vara svåra att upptäcka men om ni tittar noga där det går dovvilt så kanske ni också får syn på mufflon bland dem. Baggarna känns igen på att de har stora böjda horn som kan bli upp till 100 cm långa. Pälsen är rödbrun med mörkare streck och baggen har en ljusare gråvit sadelformad teckning över ryggen. Pälsen är korthårig som hjortens päls. Den har alltså inte tjock ullig päls som ett vanligt får.

Mufflonfåret är Europas enda vilda får och härstammar från Korsika och Sardinien. Bengt Berg köpte mufflonfår från Österrike, som härstammade från Medelhavsområdet, till sin gård i Kalmarsund. Därifrån tog han hit mufflonfåren, som sedan har etablerat sig här. Mufflonfåren på Eriksberg räknas idag som ett av de renrasigaste mufflonfåren som finns i Sverige.

Kronvilt

Eriksbergs största hjortdjur

Antal kronvilt på Eriksberg: 250-300 st.

Kronviltet är det största hjortdjuret här på Eriksberg. Äldre handjur har en stor och ståtlig krona. Handjuret hos kronvilt och dovvilt kallas för hjort, hondjuret för hind. Sommartid har kronviltet en rödbrun päls som under vintern övergår till grått. Kalven är under de första veckorna brun med ljusa prickar.

En kronhjorts normalvikt är ca 200 kg och har en mankhöjd av 130–160 cm. Hinden väger ungefär hälften så mycket. Djuren blir cirka 15 till 18 år gamla, men kan bli över 20 år. Hinden lever ofta längre än hjorten.

Kronhjorten fäller sina horn i februari–mars. Direkt efter att hornen har fällts, börjar nya att växa ut. Basthuden som skyddar de nya hornen fejas av i juli-augusti. Brunsten inträder i september. Då hör man det kraftfulla brölandet som innebär, att hjorten med sitt brölande försöker skrämma andra hjortar från att komma för nära hans hindar. Dessa betäcks sedan allt eftersom de kommer i brunst. Under brunsttiden hinner inte kronhjorten äta, så han tappar mycket i vikt. Kronhjorten markerar revir genom att doftmarkera med hjälp av körtlar i pannan. Hinden får vid 2–3 års ålder sin första kalv, och som regel endast en kalv årligen, och den föds i maj.

Senare på hösten efter brunsten, bildar hindar, kalvar och kronhjortar upp till 2 års ålder flockar, medan de äldre kronhjortarna går i grupper för sig själva. Kronviltet lever av gräs, örter, löv, kvistar, knoppar, svamp, bok- och ekollon. Kronviltet har funnits nästan i 10 000 år i Sverige. För något mer än hundra år sedan var kronviltet nästan utrotat men finns nu i de flesta landskap efter utplantering och rymningar.

Dovvilt

Dovhjorten är både vacker och graciös

Antal dovvilt på Eriksberg: 700-800 st.

Sommartid är dovviltet vanligtvis brunt med ljusare fläckar och vit mage, men färgen kan variera mycket från vit till svart. Vinterdräkten är mer gråaktigt brun, med mer eller mindre tydliga fläckar. Svansen är mörk och syns tydligt.

Det vuxna handjuret kan väga upp till cirka 100 kg. Mankhöjden är cirka 80–110 cm, hinden är betydligt mindre. Dovviltet blir 12–15 år gamla, handjuren är kapitala vid ca 8–10 års ålder. Hinden lever ofta längre än hjorten. Dovviltet härstammar från Medelhavsländerna och inplanterades i Sverige på 1500-talet av Johan den III, för kunglig jakt. Idag förekommer den i alla svenska län.

Dovviltet i olika former är världens mest spridda. Både hjorten och hinden har ett mörkt skällande läte.

Könsmognaden inträffar vid 1,5 års ålder. Under brunsttiden, som inträder i oktober, november, samlar hjortarna hindar runt sig i ett harem, vilket noga bevakas mot andra hjortar. De sparkar upp brunstgropar och håller sig omkring hindarna under ständiga grymtanden och snarkningar. Dräktighetstiden är 230 dygn. Den fullvuxna hjorten har stora skovelformiga horn som fälls varje år i april månad. Djurens kost domineras av färska löv och örter, på vintern av buskar, knopp, bok- och ekollon. Den kan även äta tall- och granskott på vintern.

Dovviltet lever gärna i flock, utom äldre hjortar som går ensamma i grupper. Avel av dovvilt i hägn har introducerats som ett jordbruksalternativ.

Vildsvin

En urgammal viltart i Sverige

Antal vildsvin på Eriksberg: ca 350 st.

Vildsvinet tillhör klövviltet och är en urgammal viltart i Sverige. Den hade sin storhetstid under stenåldern. Vildsvinet var helt utrotat på 1700-talet och återinfördes i hägn på 1940-talet. Genom rymningar finns det nu åter i vilt tillstånd i landets södra och mellersta delar. 1988 bestämde Sveriges riksdag att vildsvinet skulle ingå i den svenska faunan.

Vildsvinet är ett motståndskraftigt djur men mycket skyggt och vaksamt med ett utpräglat bra luktsinne och kan känna lukten av en människa på nära en kilometers håll om vinden ligger rätt. Det har ganska dålig syn, dock inte så dålig som många tror, däremot mycket god hörsel. Det når en kroppslängd av 110–180 cm och har en boghöjd på upp till 90 cm. En stor galt kan väga upp till 250 kg och den har långa, vassa betar som kan bli upp emot 25 cm långa. Pälsen är brunsvart och raggig, men varje pälsstrå har en ljus spets vilket gör att den ser grå ut. Kroppen är kraftig, huvudet stort och benen förhållandevis korta och smala.

Vildsvinet har mycket snabb reaktionsförmåga och kan snabbt komma upp till en hastighet av 50 kilometer i timmen. Parningstiden pågår från oktober till januari och suggan är dräktig i knappt fyra månader. Suggan kan få kultingar när som helst under året, men vanligast är att hon föder sina 5–10 kultingar under våren och försommaren. Suggan bygger skyddande bo för sina kultingar som lätt känns igenom på den randiga pälsen som efter några månader blir enfärgad brun. Vildsvinen äter det mesta och åstadkommer ofta svåra skador på jordbruksgrödor som t ex potatis, men är däremot nyttiga som markberedare i skogen. De luckrar upp marken genom sitt bökande efter rötter och ollon.
Frukt, säd, larver, fågelägg och allehanda smådjur ingår i dieten. Skadade eller skrämda vildsvin kan vara aggressiva, men för det mesta håller de sig i skymundan.

Ett vildsvin kan bli upp till 10 år gammalt. Galtarna lever oftast ensamma, medan suggorna och ungdjuren går i flock.

Havsörn

Havsörnen är ett bevis på att naturen är i balans

Det var tack vare Bengt Berg som havsörnen blev fridlyst 1924. Han la ner ett enormt arbete för att få örnarna fredade. Framför allt genom boken De sista örnarna och en film om örnarna, skapade han en debatt som resulterade i att både havs- och kungsörnen blev fredade. 1960 gav Bengt Berg ut sin sista bok, Örnar. Det var ett sammandrag av den första örnboken samt ett tilläggskapitel om hur han på Eriksberg gav örnarna en fristad och ett dukat bord genom att utfodra dem. 

Havsörnen, som är en toppredator, är ett bevis på att naturen är i balans. Det är tack vare Bengt Berg som vi idag kan uppleva havsörnens mäktiga vingslag över Eriksberg.

Havsörn är den största rovfågeln i Nordeuropa och en av de allra största i världen. Hos havsörnen är hanen, som kan ha en vingbredd upp till 220 centimeter, mindre än honan, som kan ha en vingbredd upp till 250 centimeter. Vikten varierar mellan fyra och sju kilo, medan kroppslängden är från 80 centimeter upp till en meter. Vingarna är rektangulära med spretande handpennor. Stjärten hos vuxna är kort och trekantig, hos ungfåglar något längre. Näbben är mycket kraftig och blir kraftigare med åren. Unga havsörnar har svart näbb, mörkt huvud och till största delen mörk stjärt. Hos äldre örnar, fyra till fem år och uppåt, är näbben gul, huvudet ljust och stjärten är mestadels vit och blir vitare med åren. Havsörnen häckar varje år och kan få upp till tre ungar. En vild havsörn lever i snitt cirka 15 år. De kan bli över 30 år.

Örnen i vår logotyp: förlagan är ett fotografi av den kände naturfotografen Björn Eyvind Swahn.

Fladdermus

Många olika arter finns på Eriksberg

Vi inventerar regelbundet vår fauna/flora och för några år sedan konstaterades att Eriksberg hyser 16 av Sveriges 19 fladdermusarter. Bland annat har nymffladdermus, som är en nyupptäckt art i Sverige, konstaterats i en bok- och ekskog här på Eriksberg. Nymffladdermusen, Myotis alcathos, är Europas minsta, normalvikten är 3,5 till 5,5 gram.

Näckros

Ett mycket vackert inslag på Eriksberg

I Färsksjön på Eriksberg finns ett stort antal näckrosor i olika färger, som blommar från midsommar till september.

Den röda näckrosen härstammar från Fagertärn i nationalparken Tiveden på gränsen mellan Närke och Västergötland. Den botanikkunnige Bernhard Agaton Kjellmark fick se de röda näckrosorna vid ett besök i Fagertärn 1856 och gjorde dem kända inom vetenskapliga kretsar.

1905 fridlystes samtliga näckrosor i Fagertärn. Modern genetisk forskning visar att näckrosorna är bland de mest ursprungliga ”primitiva” av alla blommande växter. De inplanterades hit på 1940-talet som en reserv om något skulle hända näckrosorna i Fagertärn.

Tre orsaker gjorde att man valde Färsksjön. Sjön lämpar sig för näckrosor genom rätt djup och bottentyp, den ligger inom naturskyddat område och långt från Fagertärn så att vattensystemen inte har kontakt med varandra. Även rosa, vita och gula näckrosor finns i Färsksjön.

Dessa arter och hybrider har påträffats i Färsksjön:

• Sextalig näckros, Nuphar advena

• Parknäckros, Nymphaea x marliacea. Av parknäckrosen finns ett flertal olika förädlade namnsorter. Den som dominerar i Färsksjön är den storvuxna och djupröda ’Escarboucle’. Även den rosablommiga ’Rosea’ är vanlig i sjön. Det finns även vita och ljusröda sorter.

• Svavelnäckros, Nymphaea x thiona

• Vit näckros, Nymhaea alba

• Gul näckros, Nuphar lutea

• I Färsksjön finns även Röd näckros, Nymphaea alba f. rosea, d v s den klassiska svenska röda näckrosen, som är en mutation av vit näckros.